Det är således inte enbart genom att försöka frångå enkelriktningen vad gäller skogsbruksmetoderna, utan även genom att ägandet av skog fördelas på många, som riskerna för omfattande misstag kan minskas.

I VK (7/2) kommenterar Johan Wester och Clas Fries en av mig tidigare publicerad artikel (21/1). Wester/Fries är verksamma vid Skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten. De hävdar att en omläggning av dagens skogsbruksmodell mot en mera extensiv modell skulle minska möjligheterna att öka produktionen av virke från skogen med minst 30 procent. Som skäl för detta antagande anges kalkylerade produktionsökningar vid plantering med förädlat plantmaterial.

Vad som först bör tydliggöras, och som säkerligen Wester/Fries är medvetna om, är att en begränsning av plantageskogsbruket knappast skulle minska produktionen jämfört med dagens nivå. Merparten av de skogar som nu i ökande grad försörjer skogsindustrin med virke är ju nämligen ej planterade utan ha uppkommit genom självföryngring. Det som skall beaktas är istället huruvida en ytterligare spridning av plantageskogsbruket skulle ge möjlighet till en framtida ökad produktion eller ej.

Vi har således i den ena vågskålen plantageskogsbrukets eventuella möjligheter till framtida produktionsökningar och i den andra vågskålen det faktum att detta skogsbrukssätt utgör det enskilt största hotet mot svenska växt och djurarter, att det sannolikt medför ökad känslighet för olika former av skador på skogen, samt minskar möjligheterna till mångbruk av skogen.

EN FORTSATT omvandling av skogslandskapet till rader av likstora planterade tallar, behöver inte vara den produktionsmässigt optimala lösningen. I en nordsvensk studie av 97 markberedda hyggen utan fröträd visade det sig att antalet naturligt föryngrade plantor 10 år efter avverkning i medeltal uppgick till 7133 /ha. I en annan, jämförande studie på en lokal, uppskattades antalet naturligt föryngrade plantor under fröträd efter 11 år till ca 6000/ha, medan antalet överlevande plantor i en närliggande plantage var ca 1500/ha. De planterade plantorna var vid studietillfället ca 5 år före de självföryngrade i tillväxt.

Det större plantantalet vid naturlig föryngring ger dock ökade möjligheter för ett naturligt urval, så att det för växtplatsen lämpligaste träden blir de som bildar den nya skogen i ett senare skede. Dessutom innebär det stora antalet mindre känslighet för skador/bortfall.

Flera studier har visat att inslag av lövträd i skogen förbättrar skogsmarkens produktionsförmåga. Detta gäller blandbestånd av gran och löv, men även tall och löv. En finsk studie, baserad på 117 skogsbestånd, visade att en inblandning av vårtbjörk i tallbestånden ökade skogens produktion under en 80 årsperiod med ca 10 procent. Denna studie utgick från mätningar i både äldre och yngre bestånd, ej enbart mätningar i ungskogar vilket är vanligt i flertalet andra tillväxtstudier.

Vid kalhyggesbruk får man en sk. "hyggeseffekt" - en snabb planttillväxt bl.a. på grund av att kväve och fosfor frigörs i marken. Denna effekt uteblir vid kontinuitetsskogsbruk. Men vid kontinuitetsskogsbruk befinner sig många större träd kontinuerligt i tillväxt.

Detta bör öka produktionen jämfört med om skogen under en längre tid utgörs av plantor/ungskog. Mycket talar således för att en omformning av skog till ensartade plantager ej nödvändigtvis medför en ökad produktion. Till detta kan läggas kvalitetsaspekten, att plantager ofta ger upphov till kvistiga träd som betingar ett lågt pris vid försäljning.
Wester/ Fries hävdar att dagens trakthyggesbruk även framgent bör vara den dominerande metoden. Jag håller ej med om detta. Inte minst den omfattande stormfällningen av skog som nyligen ägt rum i södra Sverige talar för en ändring mot ett mera mångfacetterat skogsbruk, där risken för skador sprids så att enbart delar av skogen och inte hela skogen drabbas.

Ett sådant skogsbruk "där man inte lägger alla ägg i en korg" skulle även kunna minska riskerna för snöbrott, angrepp av insekter, samt av svampar som snöskytte, knäckesjuka och Greminiella, vilka tenderar att i större utsträckning spridas i monokulturer jämfört med i blandbstånd. Eftersom vi inte vet vad som kommer att hända i framtiden kan således en fortsatt omvandling av den Västerbottniska blandskogen till ensartade monokulturer ifrågasättas.

Även tidigare har påbuden från de skogliga myndigheterna präglats av tragiska "fullskaleexperiment". Under 1950-60 talen sprutades gift från flygplan över skogarna i syfte att döda lövträden. 1000- tals hektar har planterades med plantor i krukor, sk. paperpots vilket gett upphov till "rotsnurr". Det "gallringsfria" skogsbruket har medfört att ytterligare 1000 tals ha yngre skogar nu är så glesa att möjligheterna till virkesproduktion avsevärt minskat.

Det som något dämpat effekterna är att några skogsägare brukat skogen efter egna idéer, varav många med tiden visat sig vara riktiga. Det är således inte enbart genom att försöka frångå enkelriktningen vad gäller skogsbruksmetoderna, utan även genom att ägandet av skogen fördelas på många, som riskerna för omfattande misstag kan minskas. Wester/ Fries förslag om en fortsatt omformning av Västerbottens skogar till plantager är på många sätt ej hållbart.

I stället bör skogen skötas på ett sådant sätt att växter och djur bereds möjlighet att få finnas kvar över hela skogslandskapet, likaså bör möjligheterna till friluftsliv, jakt, renskötsel, m.fl. former av mångbruk ej ytterligare begränsas.

Jag vill föreslå att Skogsvårdsstyrelsen, vid det kommande projektet kring kontinuitetsskogsbruk, även studerar möjligheterna till andra alternativ till plantageskogsbruk. Ett av underlagen för en sådan studie kan vara modellen "kombinerad naturhänsyn", som finns beskriven i Naturvårdsverkets rapport "Framtidens skogsbruk, vägar till ett miljöanpassat och uthålligt bruk av skogen".

Stig-Olof Holm