I VK (21/2) kommenterar Arne Albrektsson och Björn Elfving en av mig tidigare publicerad artikel (16/2). De påpekar bl.a. att merparten av den naturliga föryngringen i den studie jag anförde var lövträd. Det stämmer, men även om man enbart ser till barrträdsplantorna, skulle antalet räcka för att uppfylla skogsvårdslagens återbeskogningskrav på flertalet boniteter. I min förra artikel nämnde jag även en anan studie, där antalet tallplantor under frötallar i snitt var ca ca 6000/ ha, medan en intilliggande plantage hade ca 1500/ha. Faktum är att naturlig föryngring ofta ger betydligt fler plantor än de man kan få genom plantering. De planterade är dock något större, eftersom de kommit igång med sin tillväxt några år i förväg. Men om underröjning ej skett förekommer naturligt föryngrade plantor som är betydligt större än de planterade.

Det stämmer att det nationella virkesförrådet nu är större än i början av 1900 talet, dock lägre än i 1800 talets naturskogar. Ökningen av virkesförrådet kan delvis förklaras av ökande arealer täta ungskogar, delvis av beskogningen av tidigare ängsmarker. Skogstillväxten bör bero på mängden träd i landskapet som befinner sig i den storleksklass då volymökningen är som störst. Den ekonomiska avkastningen är till stor del avhängig andelen grova träd av god virkeskvalitet, samt låga skogsbrukskostnader. Åsikterna går isär om huruvida detta bäst uppfylls genom kalhyggesbruk eller genom kontinuitetsskogsbruk. Den grövre kvalitetsskog som nu avverkas i norra Sverige är ej planterad, merparten har uppkommit genom självföryngring på tidigare avverkade arealer. Eftersom andelen äldre skog kraftigt minskat har sågtimmer börjat bli en bristvara i norra Sverige.

Albrektsson/Elfving har rätt i att främst bränder styrde skogslandskapets dynamik innan människan tog över. För att i någon mån efterlikna detta naturlandskap kunde man exempelvis utgå från den sk. ASIO modellen för skogsskötsel. Det skulle bl.a. innebära kontinuitetsskogsbruk på ca 20 procent av skogsmarken. I dagsläget förekommer knappast kontinuitetsskogsbruk, kalhuggning dominerar helt. Även kontinuitetsskogsbruk innebär negativ miljöpåverkan, men på den enskilda lokalen har denna påverkan bedömts ligga någonstans mitt emellan kalhyggesbruk och bevarad naturskog.

Dagens skogsbruksmodell utgör det största direkta hotet mot landlevande växter och djur, 115 arter har försvunnit från svenska skogar, ytterligare 1 986 är hotade. Om man skall lyckas övervinna detta miljöhot, krävs att skogen börjar skötas på ett sådant sätt, att de ekologiska nischer som nu finns i den skog man avverkar ges möjlighet att återuppstå när träden återetableras. Detta skulle innebära förändringar mot mer naturlig föryngring, samt naturhänsyn även vid röjning och avverkning på hela skogsarealen.

Stig-Olof Holm