Till Red. för ev. publicering 23 okt. 2002.

Ove Nyström kritiserar i Dalabygden den 17 oktober bildandet av naturreservat i finnmarkens skogar. Man håller gärna med honom när det gäller kritiken av den grundläggande strukturen i samhället och i skogen, men inte alls när det gäller reservatbildningen.

Sedan timret fick handelsvärde har kapitalägare och affärsmän bosatta på andra orter plundrat hela den norrländska skogen, med början i Värmland under 1800-talets första decennier och fortsättning ända upp till norra Lappland, dit man nådde på 1900-talet.

Timret flottades ut och sågades. Allmogen proletariserades. Bönder blev arrendatorer på sina egna gårdar. De levde på svältgränsen och drygade ut kassan något genom underbetalt skogsarbete. Många flyttade till fabrikerna vid kusten eller emigrerade. Pengarna rann ut ur landet.

Denna första plundringsfas efterlämnade ett landskap som hade berövats allt grovt värdefullt virke och en mycket stor del av sin befolkning. Där fanns dock fortfarande mängder av träd kvar. Inga ytor var kalhuggna.

Småningom kom nästa avverkningsomgång. Vid mitten av 1900-talet ökade kalavverkningarna, som fortfarande är enda avverkningsmetod. Dessa avverkningar gjordes i ett landskap som för varje år blev allt tommare på folk. Det blev inte bara folktomt. Det blev också allt glesare mellan de små resterna av äldre skog.

Under de två senaste decennierna har det dessutom blivit allt mer tydligt att det inte är bara folk, stora träd och gamla skogar som har försvunnit från skogslandet, utan även en mängd djur- och växtarter, som är beroende av gammal skog. Samhället har därför sett det som allt viktigare att skydda delar av de små kvarvarande äldre skogsområdena genom att bilda naturreservat. För närvarande har c:a en procent av den produktiva skogen skyddats i det stora skogsland som sträcker sig från Värmland till Norrbotten. Andelen skyddad skog i fjällskogsregionen är större.

Skyddet måste sättas in där det finns skog att skydda. I Falu kommun är bara c:a en promille av skogen skyddad, mest därför att det är så svårt att hitta skog med naturvärden där. I Finnmarken, som exploaterades senare, finns lyckligtvis lite mer naturvärden kvar och därför blir också procentandelen skyddad skog större.

Skogens naturliga omloppstid är tusen år för tall, lite kortare för gran. Det reservatbildningsarbete som görs nu syftar många hundra år framåt i tiden. Turisterna kommer inte farande genast, men våra efterlevande i tionde generation kommer att tacka oss för att vi gjorde det möjligt för dem att se gammal skog och visa den för turister från tätare befolkade delar av världen. De arter av växt- och djurarter som nu lider, kommer förhoppningsvis också att klara sig i dessa små rester av äldre skog.

Det är inte naturvården som tar för sig, roffar och plundrar, utan skogsnäringen, från träpatronerna för 150 år sedan till deras efterföljare i dag. De har tagit ut träden, fördrivit folket och utarmat naturvärdena. De har blivit rika på detta, men ortsbefolkningen har inget fått. Snart har de inte ens kvar en skog som ser ut som en skog.

Anders Delin